Judaistik.blogg.se

The Forward har lagt ut en podcast på sin hemsida där två Forward-skribenter diskuterar utvecklingen av Israels roll i det akademiska studiet av Mellanöstern, och att det i synnerhet i Nordamerika håller på att växa fram ett separat ämne som studerar Israel utanför Mellanösternstudiernas ramar. "Israel studies", Israelstudier, håller med andra ord på att tydligt avgränsa sig från Mellanösternstudier. Bakgrunden till detta är komplex, och jag rekommenderar därför att ni lyssnar på podcasten själva, men en av anledningarna är att Mellanösternstudierna i Nordamerika, liksom i Sverige, har fått en ganska tydlig arabisk profil, där fokus ligger på i huvudsak Israels grannländer.

De amerikanska och kanadensiska Israelstudierna är tvärvetenskapliga, från början övervägande samhällsvetenskapliga men på senare år även humanistiska. I Sverige ligger mycket av det jag antar ryms under rubriken "Israelstudier" istället under judaistiken ("Jewish studies"), som i synnerhet i USA är ett förhållandevis stort ämne, men ofta mer historiskt och/eller teologiskt inriktat än det vi sysslar med i Sverige. Att judaistiken i Sverige innefattar även det som i Nordamerika har börjat kallas för Israelstudier (snarare indirekt än direkt, men ändå) har för och nackdelar.

En nackdel som jag ser är att vi själva exempelvis riskerar att börja blanda ihop studier av judisk kultur med studiet av israelisk kultur, vilket i förlängningen kan leda till obetänksamma sammanblandningar av studieobjekten för de bägge ämnena (judar respektive israeler), vilket gör att vi riskerar att hamna i den terminologiska sörja som vi här på bloggen har anklagat media för tidigare. Å andra sidan är Israel ett av de främsta sätena för judisk kultur, vilket gör att det vore oärligt och ovetenskapligt att hålla landet utanför studiet av judisk kultur, religion och historia.

Lösningen, förutom att hålla tungan rätt i mun, är kanske att se svenska Israelstudier som en underavdelning till judaistiken, på samma vis som man kan betrakta jiddischstudier och sefardiska studier som ämnen som ryms under judaistikens paraply. Personligen är jag nyfiken på om de amerikanska universitetens Israeli studies kommer att påverka Jewish studies, eller om dessa sedan länge är åtskilda, och det endast är Mellanösternvetenskapen som påverkas av att Israel har knoppats av och blivit föremål för ett separat studium.

Lyssna på podcasten här, och läs en artikel av Gal Beckerman, skribent i The Forward, här.

Den amerikansk-judiska författarinnan Allegra Goodman har jämförts med såväl Saul Bellow som Philip Roth, och The Boston Globe jämförde huvudpersonen i hennes bok Paradise Park med Holden Caulfield, en liknelse som jag är beredd att hålla med om. Karaktären i Paradise Park, Sharon Spiegelman, är fantastiskt förvirrad och omogen, men också oerhört humoristisk och skarp. Goodman handskas ömsint med Sharon Spiegelman, och ett av de mest intressanta dragen i boken är hur huvudpersonens smärta och förvirring tecknas i väldigt subtila ordalag. Det är nästan som om läsaren lär känna Sharon Spiegelman utan att Goodman lägger sig i, vilket ger en fin kontrast till hur Sharon Spiegelman interagerar med övriga karaktärer i boken (tänk ångvält).

För att summera handlingen lite kort: Sharon Spiegelman lämnar sin familj för att dansa israelisk folkdans och leva hippieliv med en äldre man med någon form av kvasiakademiska ambitioner. Då Sharon inte riktigt  har samma rastlöshet i sig som pojkvännen stannar hon kvar på Hawaii medan han luffar vidare. Mellan i runda slängar tjugo och trettio års ålder avverkar Sharon livskamrater och livsåskådningar på löpande band, hon hittar tillbaka till den första pojkvännen som nu är chassid i Jerusalem, medan hon mitt i allt sitt självförvållade kaos försöker bygga sig en trygghet och ett hem. Det är här det blir rörande: Sharon är å ena sidan ljuvligt barnslig, hon talar med djur som om de vore människor, och letar ständigt efter tecken från ovan. Å andra sidan är hon uppenbart intelligent, men också skadad av ett förflutet som vi inte riktigt når som läsare. New York Times beskriver henne som en person som letar överallt efter ett sätt att bli den hon hela tiden har varit, och nog är det så.

Besviken på den gamla kärleken och i viss mån även livet i Jerusalem lämnar Sharon landet för att återvända till Hawaii och sin sjuka katt. Hon bränner alla akademiska broar och börjar slutligen leta där hon inte trodde att hon hade något att finna, bland Hawaiis brokiga judiska befolkning. Allegra Goodman själv är uppvuxen i ett konservativt hem på Hawaii, som äldsta dottern i en familj där båda föräldrarna är professorer. Hon har studerat vid Harvard och Stanford, där hon doktorerade i litteratur. Det kanske är enögt att tänka så, men det är svårt att låta bli att undra hur mycket av Allegra Goodman som finns i Sharon Spiegelman. Jämte varandra framstår Spiegelman som någon form av antialias till Goodman, som om Goodman hade skrivit en bok om hur hon själv hade kunnat vara om allt var annorlunda. Spiegelmans oförsonlige ekonomiprofessor till far är nog den minst sympatiska karaktären i Paradise Park, och hade nog kunnat skrämma bort vem som helst från högre utbildning om han hade funnits i verkligheten. Goodman själv verkar å andra sidan ha funnit inspiration hos sin genomakademiska familj, och har till exempel använt sin systers erfarenheter av medicinsk forskning då hon skrev boken Intuition.

Ur judaistiskt perspektiv är Paradise Park och flera av Goodmans övriga böcker läsvärda eftersom de ger en insyn i den amerikansk-judiska brokigheten, och på samma vis som Sharon Spiegelman utbrister att "chassidismen blivit tropisk" när hon ser hur den unge Bialystokrabbinen utsänd från fastlandet börjat anamma hawaiiansk klädstil, så kan man säga att Goodman har bidragit med en ny och lite spännande nyans till den amerikansk-judiska litteraturen. En tropisk nyans, om man så önskar.

Ni finner en intervju med Allegra Goodman här.