Judah Halevi och khazarerna
Kuzaris bok av Judah Halevi, på originalarabiskan Kitab al Khazari och i hebreisk översättning Sefer ha Kuzari, är ett av de främsta medeltida filosofiska verken sprungna ur den spanskjudiska världen. Judah Halevi som troligen föddes i mitten av 1070-talet i Toledo, är kanske framför allt känd som poet, men var även verksam som läkare och filosof. Han dog under en pilgrimsresa 1140, och det är okänt om han verkligen kom fram till Jerusalem eller om han dog på vägen dit. Mot slutet av sitt liv hade Halevi gjort sig ett namn i hela medelhavsområdet, och på väg mellan Spanien och Jerusalem togs han emot av en rad dignitärer i bland annat annat Egypten.
Kuzaris bok anses vara Halevi främsta filosofiska verk, och verket studerades intensivt under medeltiden, och fick ytterligare genomslag i modern tid i den ortodoxa världen. Namnet på boken syftar på det kaukasiska folket khazarerna, som konverterade till judendomen någon gång under sju- eller åttahundratalet. Ett par hundra år senare fösvann folket ur historien, och alltsedan dess har man spekulerat i vilken eller vilka folkgrupper som kan vara ättlingar till khazarerna, något jag kommer återkomma till senare.
Kuzaris bok har formen av en platonskt inspirerad dialog mellan en khazarisk kung och en rabbin. I bokens inledning förhör kungen först en kristen präst och därefter en muslimsk lärd, om fundamenten i dessa båda mäns religioner. Båda talar om G-d i egenskap av Skaparen som kärnan i sina respektive religioners världsbild, och om Adam som alla människors ursprung. Därefter väljer kungen att rådfråga en rabbin, trots dennes, som han uttrycker det, ringa ställning i egenskap av jude. Rabbinen antar en annan synvinkel än sina föregångare, och talar om uppenbarelsen på Sinai som den kollektiva grunden för judendomen som religion. Den khazariska kungen låter sig imponeras av detta, och fortsätter diskussionen med rabbinen, som spänner över fem kapitel där teologi, filosofi och mystik avhandlas. Det är ett historiskt vedertaget faktum att åtminstone den styrande delen av det khazariska samhället konverterade till judendomen, men exakt hur mycket av den informationen som Halevi har haft tillgång till och använt sig av är oklart, och det är troligt att Halevi har fångat upp ett tema hämtat ur verkligheten men tillåtit sig litterär frihet då han skrev Kuzaris bok.
Den så kallade Kuzariska principen är hämtad från Halevi, och kan formuleras så här:
Låt S vara en möjlig händelse av nationell relevans, som ifall den hade ägt rum skulle lämna efter sig en mängd lättillgängliga bevis på att så var fallet. Om beviset inte existerade, så skulle människor inte tro på att S hade skett.
Den händelse av nationell relevans som Halevi främst är intresserad av, är uppenbarelsen vid Sinai, och hans argumentation baserar sig på att uppenbarelsen var kollektiv, att hela folket var delaktiga (något som ofta glöms bort då historien återberättas i en kristen eller muslimsk kontext, där fokus istället tenderar att hamna bara på Moses). Kuzaris princip säger med andra ord, att det faktum att berättelsen om den kollektiva uppenbarelsen vid Sinai har traderats av generation efter generation, i sig visar att händelsen är sann. ”Beviset” består i, att det knappast hade varit möjligt att övertala ett helt folk, om en grundläggande händelse av nationell relevans, om denna händelse i grund och botten hade varit falsk. Med andra ord, så hade legenden för länge sedan stoppats och avvisats, om den hade varit just en legend. Samma resonemang kan användas för att försöka bevisa andra bibliska händelser, men det mest kända exemplet, och enligt Halevi det för den judiska religionen mest fundamentala, är uppenbarelsen vid Sinai.
Det khazariska folket hade redan upplösts när Halevi skrev Kuzaris bok, och som jag nämnde innan så har det spekulerats i vart khazarerna tog vägen. En teori som på senare år omfattats av en del mer eller mindre ljusskygga forskare, är att de askenasiska judarna från i huvudsak Östeuropa, skulle vara ättlingar till khazarerna. Antijudiska förespråkare har tagit fasta på denna teori i försök att ”bevisa”, att de europeiska judarna inte har något släktskap med det bibliska folket, och således i förlängningen till exempel inte kan göra anspråk på Israel. Genetiska tester har de senaste åren inte påvisat att teorin skall ha någon bäring, emedan det tycks finnas vissa tecken på khazariskt släktskap bland vissa askenasiska judar, men även bland andra folk spridda över ett stort geografiskt område kring Kaukasus. Det man har funnit är vissa genetiska likheter mellan askenasiska judar och icke-judar från samma geografiska område, som inte finns hos icke-askenasiska judar. Dessa upptäckter torde dock inte vara mer uppseendeväckande, än det faktum att judar som levt i den arabiska världen i vissa avseenden har mer gemenskapt genetiskt med sina grannar än låt oss säga en askenasisk jude från Tyskland.
Det går således inte att dra den knivskarpa parallell mellan khazarerna och de askenasiska judarna, som till exempel den israeliske historikern och författaren Schlomo Sand vill göra intryck av. Forskaren Simon Schama sticker effektivt hål på Sands argumentation i en recension i Financial Times, genom att påpeka att Sand genom att hävda att askenasisk judenhet som grupp är ättlingar till khazarerna och endast khazarerna, hamnar i samma, genetiskt omöjliga resonamang som de som påstår att samtliga judar idag är ättlingar till det bibliska folket, och att en närmast total isolering har bibehållits genom århundraden – det vill säga samma typ av resonemang som han själv kritiserar i sin kontroversiella bok The Invention of the Jewish People. Sanningen, är nog i båda fallen någonstans mitt emellan – genetiska tester visar stora likheter mellan judar världen över, men också stor variation. På ett liknande vis så är det troligt att de judiska khazarerna i någon mån har påverkat Europas judenhet, men inte närmelsevis till den grad att vi kan dra några likhetstecken mellan khazarerna och dagens askenaser.
