Författaren Matthue Roth påminner om Matisyahu på så vis att båda två är unga män i trettioårsåldern, som gör konst av att låta sin religiösa övertygelse möta den moderna världen. Roth har skrivit böcker med namn som
Yom Kippur a go-go och
Never Mind the Goldbergs, och är även verksam som estradpoet. Men det är något lite mystiskt med Matthue Roth, som är väldigt frikostig med att använda ordet "ortodox", men som själv säger sig ogilla de flesta ortodoxa människor. Det han gillar, och fascineras av utan tvivel, är själva ortodoxin. I den halvsanna självbiografin
Yom Kippur a go-go så är Roth i tjugoårsåldern, begåvad och förvirrad i någon form av gränsland mellan amerikansk ortodox judendom och lika amerikansk collegesubkultur. Jag får intrycket av att "ortodoxi" för den unge Roth är en biljett till en intressant och provocerande image, som kombinerat med en viss förkärlek för klubbliv och udda t-shirts gör att han kan existera i båda världar, och åtminstone i den sekulära världen framstå som lite cool och udda. För några år sedan hade säkert
Yom Kippur a go-go, och Matthue Roth själv, känts som mer uppfriskande är vad de gör idag. Just nu känner jag dock att mitt behov av ortodoxa artister i coola tröjor är fyllt. Som introduktion till amerikansk judendom är boken utmärkt, och jag får lite grann känslan av att Roth skriver för en sekulär eller icke-judisk läsare, men att han i arbetet med texten verkar arbeta lika mycket med att övertyga sig själv om att han minsann inte är sekulär, utan jätteortodox, och dessutom supercool... Det finns med andra ord en viss ängslighet hos Roth, som jag till exempel inte ser hos, för att återkomma till jämförelsen igen, Matisyahu.
Ni hittar Matthue Roths hemsida
här.
Första generationens överlevare från Förintelsen var tvungna att försöka bygga upp en ny värld för att kunna fortsätta överleva, medan många av deras barn, andra generationens överlevare om man så vill, blev besatta av den gamla världen, och detaljerna i vad som egentligen hände. Tredje generationen är nu vuxna, och om man skall sätta fingret på någonting som särpräglar den tredje generationen överlevare, så måste det nog vara att fokus åter ligger på det lilla livet, en beundran för skönheten och livskraften hos dessa män och kvinnors mor- och farföräldrar. Den tjugotreåriga konstnärinnan Julie Mauskop ställer just nu ut tavlor som visar hur hennes överlevande släktingar dricker kaffe och steker ägg, en hyllning till livet som gör det oväsentligt att porträttera deras tatuerade underarmar, något som mycket väl hade kunnat ligga i fokus hos en andra generationens konstnär. Mauskop är del av en rörelse som i USA kallas för "3G", det vill säga tredje generationen sedan kriget och Förintelsen, och som innefattar konstnärer som i diverse medier försöker fånga in livsglädjen hos överlevarna, snarare än att fastna i skuggan av de som inte överlevde. Läs mer och se bilderna hos The Forward.
