Judaistik.blogg.se

För några veckor sedan skrev jag om Allegra Goodmans hippieroman Paradise Park, en pratigt skriven bok med en komplex och lite obekväm huvudperson. Kaaterskill Falls är en fullständigt annorlunda historia, med en helt annan berättarröst. Boken är lika mycket ett sentimentalt manifest för den ortodoxa livsstilen, som ett försvarstal för rätten att tänka annorlunda, för den kluvna och mångfacetterade amerikanske judenheten.

Kaaterskill Falls utspelar sig i semesterorten Catskills, dit New York-judar av varierande grad av religiositet beger sig under sommarmånaderna under några år på sjuttiotalet, somliga ditlockade av den åldrande Rav Kirschner, andra av billiga semesterbostäder och den dramatiska naturen. Bokens mest centrala karaktär är Elisabeth Shulman, ung mor till fem döttrar, praktiskt lagd på ytan, men också en kvinna med ett annat, inre liv. Den inre Elisabeth, som ger sina döttrar sekulära namn, har ett stort kulturintresse och en begynnande entreprenörsanda som familjen Shulman kanske inte kan kosta på sig att nära.

I närheten av familjen Shulmans hyrda sommarhus bor familjen Melish, och den uttråkade familjefadern Andras Melishs försök att bli intresserad av sitt eget liv igen utgör en annan av bokens huvudhistorier. Vid sidan av en handfull judiska familjer får man även följa några livsöden ur den icke-judiska lokalbefolkningen, vid en tidpunkt då det verkar som om det judiska livet är på väg att allt mer vinna mark i och prägla livet i Catskills.

Om Paradise Park är en psykedelisk hawaiiskjorta, så är Kaaterskill Falls en stärkt vit blus, och det är lätt att imponeras av Allegra Goodmans bredd som historieberättare. De två böckerna har en sak gemensamt och det är det stråk av vemod och smärta som löper genom både Paradise Park och Kaaterskill Falls, en intelligent men lite gnagande ledsamhet, som man också hittar hos den många år äldre författaren Philip Roth, med vem Allegra Goodman också har jämförts.

Den amerikansk-judiska författarinnan Allegra Goodman har jämförts med såväl Saul Bellow som Philip Roth, och The Boston Globe jämförde huvudpersonen i hennes bok Paradise Park med Holden Caulfield, en liknelse som jag är beredd att hålla med om. Karaktären i Paradise Park, Sharon Spiegelman, är fantastiskt förvirrad och omogen, men också oerhört humoristisk och skarp. Goodman handskas ömsint med Sharon Spiegelman, och ett av de mest intressanta dragen i boken är hur huvudpersonens smärta och förvirring tecknas i väldigt subtila ordalag. Det är nästan som om läsaren lär känna Sharon Spiegelman utan att Goodman lägger sig i, vilket ger en fin kontrast till hur Sharon Spiegelman interagerar med övriga karaktärer i boken (tänk ångvält).

För att summera handlingen lite kort: Sharon Spiegelman lämnar sin familj för att dansa israelisk folkdans och leva hippieliv med en äldre man med någon form av kvasiakademiska ambitioner. Då Sharon inte riktigt  har samma rastlöshet i sig som pojkvännen stannar hon kvar på Hawaii medan han luffar vidare. Mellan i runda slängar tjugo och trettio års ålder avverkar Sharon livskamrater och livsåskådningar på löpande band, hon hittar tillbaka till den första pojkvännen som nu är chassid i Jerusalem, medan hon mitt i allt sitt självförvållade kaos försöker bygga sig en trygghet och ett hem. Det är här det blir rörande: Sharon är å ena sidan ljuvligt barnslig, hon talar med djur som om de vore människor, och letar ständigt efter tecken från ovan. Å andra sidan är hon uppenbart intelligent, men också skadad av ett förflutet som vi inte riktigt når som läsare. New York Times beskriver henne som en person som letar överallt efter ett sätt att bli den hon hela tiden har varit, och nog är det så.

Besviken på den gamla kärleken och i viss mån även livet i Jerusalem lämnar Sharon landet för att återvända till Hawaii och sin sjuka katt. Hon bränner alla akademiska broar och börjar slutligen leta där hon inte trodde att hon hade något att finna, bland Hawaiis brokiga judiska befolkning. Allegra Goodman själv är uppvuxen i ett konservativt hem på Hawaii, som äldsta dottern i en familj där båda föräldrarna är professorer. Hon har studerat vid Harvard och Stanford, där hon doktorerade i litteratur. Det kanske är enögt att tänka så, men det är svårt att låta bli att undra hur mycket av Allegra Goodman som finns i Sharon Spiegelman. Jämte varandra framstår Spiegelman som någon form av antialias till Goodman, som om Goodman hade skrivit en bok om hur hon själv hade kunnat vara om allt var annorlunda. Spiegelmans oförsonlige ekonomiprofessor till far är nog den minst sympatiska karaktären i Paradise Park, och hade nog kunnat skrämma bort vem som helst från högre utbildning om han hade funnits i verkligheten. Goodman själv verkar å andra sidan ha funnit inspiration hos sin genomakademiska familj, och har till exempel använt sin systers erfarenheter av medicinsk forskning då hon skrev boken Intuition.

Ur judaistiskt perspektiv är Paradise Park och flera av Goodmans övriga böcker läsvärda eftersom de ger en insyn i den amerikansk-judiska brokigheten, och på samma vis som Sharon Spiegelman utbrister att "chassidismen blivit tropisk" när hon ser hur den unge Bialystokrabbinen utsänd från fastlandet börjat anamma hawaiiansk klädstil, så kan man säga att Goodman har bidragit med en ny och lite spännande nyans till den amerikansk-judiska litteraturen. En tropisk nyans, om man så önskar.

Ni finner en intervju med Allegra Goodman här.

För tre år sedan publicerade den unga Teheranfödda författarinnan Dalia Sofer sin debutbok The Septembers of Shiraz, och boken blev snabbt en kritikersuccé och jämfördes med Khaled Hosseinis Flyga drake. Boken, som enligt Sofer är löst baserad på händelser hämtade från hennes familj, beskriver den judiska familjen Amin som under shahen lever ett bekvämt liv i Teheran, men som under den islamistiska revolutionen skakas om och slås i spillror. Bokens handling är i grund och botten ganska enkel – äldste sonen Parviz lever i exil bland östeuropeiska ultraortodoxa i New York, medan hans far Isaac fängslas och torteras i Teheran. Isaacs hustru och dotter lever kvar i familjens bekväma hus i Teheran, i en form av socialt limbo där de å ena sidan fortfarande är priviligerade, å andra sidan helt utelämnade åt revolutionärernas nycker.

Sofer har lyckats skriva en bok som på samma gång är lågmäld och gastkramande, där mycket lämnas osagt och där man får intrycket av att Sofer beskriver en evig, långt ifrån tidsbunden problematik. De två parallella historierna som utgör ”The Septembers of Shiraz” utspelar sig under början av åttiotalet, men ekar obehagligt av århundraden av förföljelse och förtryck. Boken är dock på intet sätt en berättelse om förföljelse av judar, Isaac Amin själv identifierar sig lika starkt med det armeniska folket som led under Turkiet i början av nittonhundratalet. Isaac Amins brott mot den islamistiska rebubliken Iran är att han är jude till namnet, vilket gör att hans liv är värt exakt hälften av en muslims liv räknat i blodspengar, men då han erbjuder sig att donera pengar till revolutionen, spelar hans judiskhet inte längre någon roll. I fängelset studerar han Koranen och reciterar persisk poesi, men på ett förunderligt sätt är hans liv ändå på något  vis sammanlänkat med de amerikanska chassidernas i Brooklyn, där hans son är lika mycket som en avlägsen familjemedlem som han är en främling.

Familjen Amins öde delades av tusentals andra familjer som på grund av religion, samhällsklass, politiska ståndpunkt eller relation till monarkin ansågs ha förrått Islam; det som särpräglar dem är deras beredskap, deras instinkt att som Isaac Amin uttrycker det, ”inte lägga alla ägg i samma korg”. Det verkar åtminstone i tanken lättare för familjen att lämna Iran, men frågan som Sofer sparar till bokens sista sidor, är om det överhuvudtaget kommer att vara möjligt.

En kort och ganska förtegen intervju med Dalia Sofer finner ni här.