Judaistik.blogg.se

För några veckor sedan skrev jag om Allegra Goodmans hippieroman Paradise Park, en pratigt skriven bok med en komplex och lite obekväm huvudperson. Kaaterskill Falls är en fullständigt annorlunda historia, med en helt annan berättarröst. Boken är lika mycket ett sentimentalt manifest för den ortodoxa livsstilen, som ett försvarstal för rätten att tänka annorlunda, för den kluvna och mångfacetterade amerikanske judenheten.

Kaaterskill Falls utspelar sig i semesterorten Catskills, dit New York-judar av varierande grad av religiositet beger sig under sommarmånaderna under några år på sjuttiotalet, somliga ditlockade av den åldrande Rav Kirschner, andra av billiga semesterbostäder och den dramatiska naturen. Bokens mest centrala karaktär är Elisabeth Shulman, ung mor till fem döttrar, praktiskt lagd på ytan, men också en kvinna med ett annat, inre liv. Den inre Elisabeth, som ger sina döttrar sekulära namn, har ett stort kulturintresse och en begynnande entreprenörsanda som familjen Shulman kanske inte kan kosta på sig att nära.

I närheten av familjen Shulmans hyrda sommarhus bor familjen Melish, och den uttråkade familjefadern Andras Melishs försök att bli intresserad av sitt eget liv igen utgör en annan av bokens huvudhistorier. Vid sidan av en handfull judiska familjer får man även följa några livsöden ur den icke-judiska lokalbefolkningen, vid en tidpunkt då det verkar som om det judiska livet är på väg att allt mer vinna mark i och prägla livet i Catskills.

Om Paradise Park är en psykedelisk hawaiiskjorta, så är Kaaterskill Falls en stärkt vit blus, och det är lätt att imponeras av Allegra Goodmans bredd som historieberättare. De två böckerna har en sak gemensamt och det är det stråk av vemod och smärta som löper genom både Paradise Park och Kaaterskill Falls, en intelligent men lite gnagande ledsamhet, som man också hittar hos den många år äldre författaren Philip Roth, med vem Allegra Goodman också har jämförts.