Judaistik.blogg.se

För några veckor sedan skrev jag om Allegra Goodmans hippieroman Paradise Park, en pratigt skriven bok med en komplex och lite obekväm huvudperson. Kaaterskill Falls är en fullständigt annorlunda historia, med en helt annan berättarröst. Boken är lika mycket ett sentimentalt manifest för den ortodoxa livsstilen, som ett försvarstal för rätten att tänka annorlunda, för den kluvna och mångfacetterade amerikanske judenheten.

Kaaterskill Falls utspelar sig i semesterorten Catskills, dit New York-judar av varierande grad av religiositet beger sig under sommarmånaderna under några år på sjuttiotalet, somliga ditlockade av den åldrande Rav Kirschner, andra av billiga semesterbostäder och den dramatiska naturen. Bokens mest centrala karaktär är Elisabeth Shulman, ung mor till fem döttrar, praktiskt lagd på ytan, men också en kvinna med ett annat, inre liv. Den inre Elisabeth, som ger sina döttrar sekulära namn, har ett stort kulturintresse och en begynnande entreprenörsanda som familjen Shulman kanske inte kan kosta på sig att nära.

I närheten av familjen Shulmans hyrda sommarhus bor familjen Melish, och den uttråkade familjefadern Andras Melishs försök att bli intresserad av sitt eget liv igen utgör en annan av bokens huvudhistorier. Vid sidan av en handfull judiska familjer får man även följa några livsöden ur den icke-judiska lokalbefolkningen, vid en tidpunkt då det verkar som om det judiska livet är på väg att allt mer vinna mark i och prägla livet i Catskills.

Om Paradise Park är en psykedelisk hawaiiskjorta, så är Kaaterskill Falls en stärkt vit blus, och det är lätt att imponeras av Allegra Goodmans bredd som historieberättare. De två böckerna har en sak gemensamt och det är det stråk av vemod och smärta som löper genom både Paradise Park och Kaaterskill Falls, en intelligent men lite gnagande ledsamhet, som man också hittar hos den många år äldre författaren Philip Roth, med vem Allegra Goodman också har jämförts.

Den amerikansk-judiska författarinnan Allegra Goodman har jämförts med såväl Saul Bellow som Philip Roth, och The Boston Globe jämförde huvudpersonen i hennes bok Paradise Park med Holden Caulfield, en liknelse som jag är beredd att hålla med om. Karaktären i Paradise Park, Sharon Spiegelman, är fantastiskt förvirrad och omogen, men också oerhört humoristisk och skarp. Goodman handskas ömsint med Sharon Spiegelman, och ett av de mest intressanta dragen i boken är hur huvudpersonens smärta och förvirring tecknas i väldigt subtila ordalag. Det är nästan som om läsaren lär känna Sharon Spiegelman utan att Goodman lägger sig i, vilket ger en fin kontrast till hur Sharon Spiegelman interagerar med övriga karaktärer i boken (tänk ångvält).

För att summera handlingen lite kort: Sharon Spiegelman lämnar sin familj för att dansa israelisk folkdans och leva hippieliv med en äldre man med någon form av kvasiakademiska ambitioner. Då Sharon inte riktigt  har samma rastlöshet i sig som pojkvännen stannar hon kvar på Hawaii medan han luffar vidare. Mellan i runda slängar tjugo och trettio års ålder avverkar Sharon livskamrater och livsåskådningar på löpande band, hon hittar tillbaka till den första pojkvännen som nu är chassid i Jerusalem, medan hon mitt i allt sitt självförvållade kaos försöker bygga sig en trygghet och ett hem. Det är här det blir rörande: Sharon är å ena sidan ljuvligt barnslig, hon talar med djur som om de vore människor, och letar ständigt efter tecken från ovan. Å andra sidan är hon uppenbart intelligent, men också skadad av ett förflutet som vi inte riktigt når som läsare. New York Times beskriver henne som en person som letar överallt efter ett sätt att bli den hon hela tiden har varit, och nog är det så.

Besviken på den gamla kärleken och i viss mån även livet i Jerusalem lämnar Sharon landet för att återvända till Hawaii och sin sjuka katt. Hon bränner alla akademiska broar och börjar slutligen leta där hon inte trodde att hon hade något att finna, bland Hawaiis brokiga judiska befolkning. Allegra Goodman själv är uppvuxen i ett konservativt hem på Hawaii, som äldsta dottern i en familj där båda föräldrarna är professorer. Hon har studerat vid Harvard och Stanford, där hon doktorerade i litteratur. Det kanske är enögt att tänka så, men det är svårt att låta bli att undra hur mycket av Allegra Goodman som finns i Sharon Spiegelman. Jämte varandra framstår Spiegelman som någon form av antialias till Goodman, som om Goodman hade skrivit en bok om hur hon själv hade kunnat vara om allt var annorlunda. Spiegelmans oförsonlige ekonomiprofessor till far är nog den minst sympatiska karaktären i Paradise Park, och hade nog kunnat skrämma bort vem som helst från högre utbildning om han hade funnits i verkligheten. Goodman själv verkar å andra sidan ha funnit inspiration hos sin genomakademiska familj, och har till exempel använt sin systers erfarenheter av medicinsk forskning då hon skrev boken Intuition.

Ur judaistiskt perspektiv är Paradise Park och flera av Goodmans övriga böcker läsvärda eftersom de ger en insyn i den amerikansk-judiska brokigheten, och på samma vis som Sharon Spiegelman utbrister att "chassidismen blivit tropisk" när hon ser hur den unge Bialystokrabbinen utsänd från fastlandet börjat anamma hawaiiansk klädstil, så kan man säga att Goodman har bidragit med en ny och lite spännande nyans till den amerikansk-judiska litteraturen. En tropisk nyans, om man så önskar.

Ni finner en intervju med Allegra Goodman här.

För tre år sedan publicerade den unga Teheranfödda författarinnan Dalia Sofer sin debutbok The Septembers of Shiraz, och boken blev snabbt en kritikersuccé och jämfördes med Khaled Hosseinis Flyga drake. Boken, som enligt Sofer är löst baserad på händelser hämtade från hennes familj, beskriver den judiska familjen Amin som under shahen lever ett bekvämt liv i Teheran, men som under den islamistiska revolutionen skakas om och slås i spillror. Bokens handling är i grund och botten ganska enkel – äldste sonen Parviz lever i exil bland östeuropeiska ultraortodoxa i New York, medan hans far Isaac fängslas och torteras i Teheran. Isaacs hustru och dotter lever kvar i familjens bekväma hus i Teheran, i en form av socialt limbo där de å ena sidan fortfarande är priviligerade, å andra sidan helt utelämnade åt revolutionärernas nycker.

Sofer har lyckats skriva en bok som på samma gång är lågmäld och gastkramande, där mycket lämnas osagt och där man får intrycket av att Sofer beskriver en evig, långt ifrån tidsbunden problematik. De två parallella historierna som utgör ”The Septembers of Shiraz” utspelar sig under början av åttiotalet, men ekar obehagligt av århundraden av förföljelse och förtryck. Boken är dock på intet sätt en berättelse om förföljelse av judar, Isaac Amin själv identifierar sig lika starkt med det armeniska folket som led under Turkiet i början av nittonhundratalet. Isaac Amins brott mot den islamistiska rebubliken Iran är att han är jude till namnet, vilket gör att hans liv är värt exakt hälften av en muslims liv räknat i blodspengar, men då han erbjuder sig att donera pengar till revolutionen, spelar hans judiskhet inte längre någon roll. I fängelset studerar han Koranen och reciterar persisk poesi, men på ett förunderligt sätt är hans liv ändå på något  vis sammanlänkat med de amerikanska chassidernas i Brooklyn, där hans son är lika mycket som en avlägsen familjemedlem som han är en främling.

Familjen Amins öde delades av tusentals andra familjer som på grund av religion, samhällsklass, politiska ståndpunkt eller relation till monarkin ansågs ha förrått Islam; det som särpräglar dem är deras beredskap, deras instinkt att som Isaac Amin uttrycker det, ”inte lägga alla ägg i samma korg”. Det verkar åtminstone i tanken lättare för familjen att lämna Iran, men frågan som Sofer sparar till bokens sista sidor, är om det överhuvudtaget kommer att vara möjligt.

En kort och ganska förtegen intervju med Dalia Sofer finner ni här.

Allt fler judar väljer att lämna Jemen, då situationen för landets judiska invånare försvårats de senaste åren. I skrivande stund gör sig 200 personer redo att lämna Jemen, och det står enligt Yedioth Ahronoth nu klart att de kommer att tas emot i Storbritannien. Att de hamnar där, är enligt många att betrakta som en seger för Israel, då en rörelse knuten till Neturei Karta har lobbat för att de jemenitiska judarna skulle tas emot i USA istället. Lobbygruppens motiv är att reducera antalet människor som gör aliya, det vill säga flyttar till Israel, och man kan anta att de jemenitiska judarnas långa och stolta historia gör dem till ett potentiellt trumfkort i Neturei Kartas händer. Nu kommer förvisso inte dessa 200 jemeniter göra sina trosfränder sällskap i Israel, men om man tror Jewish Agency, som Yedioth Ahronoth har varit i kontakt med, så är detta ändå att betrakta som en bra lösning.

Neturei Karta är en ultraortodox organisation med fästen i Israel och USA, som inte erkänner staten Israels legitimitet. Enligt dem själva är det inte på grund av Israels sekulära status, utan de motsätter sig det faktum att det överhuvudtaget existerar en judisk stat, något de anser vara ett övergrepp mot det talmudiska påbudet att invänta Messias ankomst innan man påbörjar byggandet av en stat. Det finns Neturei Karta-anhängare i Israel, men de anser sig stå utanför den organiserade staten. På sistone har Neturei Karta bland annat uppmärksammats då de deltagit i antiisraeliska demontrationer arrangerade av palestinska och iranska grupper. 

Första generationens överlevare från Förintelsen var tvungna att försöka bygga upp en ny värld för att kunna fortsätta överleva, medan många av deras barn, andra generationens överlevare om man så vill, blev besatta av den gamla världen, och detaljerna i vad som egentligen hände. Tredje generationen är nu vuxna, och om man skall sätta fingret på någonting som särpräglar den tredje generationen överlevare, så måste det nog vara att fokus åter ligger på det lilla livet, en beundran för skönheten och livskraften hos dessa män och kvinnors mor- och farföräldrar. Den tjugotreåriga konstnärinnan Julie Mauskop ställer just nu ut tavlor som visar hur hennes överlevande släktingar dricker kaffe och steker ägg, en hyllning till livet som gör det oväsentligt att porträttera deras tatuerade underarmar, något som mycket väl hade kunnat ligga i fokus hos en andra generationens konstnär. Mauskop är del av en rörelse som i USA kallas för "3G", det vill säga tredje generationen sedan kriget och Förintelsen, och som innefattar konstnärer som i diverse medier försöker fånga in livsglädjen hos överlevarna, snarare än att fastna i skuggan av de som inte överlevde. Läs mer och se bilderna hos The Forward.

Kuzaris bok av Judah Halevi, på originalarabiskan Kitab al Khazari och i hebreisk översättning Sefer ha Kuzari, är ett av de främsta medeltida filosofiska verken sprungna ur den spanskjudiska världen. Judah Halevi som troligen föddes i mitten av 1070-talet i Toledo, är kanske framför allt känd som poet, men var även verksam som läkare och filosof. Han dog under en pilgrimsresa 1140, och det är okänt om han verkligen kom fram till Jerusalem eller om han dog på vägen dit. Mot slutet av sitt liv hade Halevi gjort sig ett namn i hela medelhavsområdet, och på väg mellan Spanien och Jerusalem togs han emot av en rad dignitärer i bland annat annat Egypten.

Kuzaris bok anses vara Halevi främsta filosofiska verk, och verket studerades intensivt under medeltiden, och fick ytterligare genomslag i modern tid i den ortodoxa världen. Namnet på boken syftar på det kaukasiska folket khazarerna, som konverterade till judendomen någon gång under sju- eller åttahundratalet. Ett par hundra år senare fösvann folket ur historien, och alltsedan dess har man spekulerat i vilken eller vilka folkgrupper som kan vara ättlingar till khazarerna, något jag kommer återkomma till senare.

Kuzaris bok har formen av en platonskt inspirerad dialog mellan en khazarisk kung och en rabbin. I bokens inledning förhör kungen först en kristen präst och därefter en muslimsk lärd, om fundamenten i dessa båda mäns religioner. Båda talar om G-d i egenskap av Skaparen som kärnan i sina respektive religioners världsbild, och om Adam som alla människors ursprung. Därefter väljer kungen att rådfråga en rabbin, trots dennes, som han uttrycker det,  ringa ställning i egenskap av jude. Rabbinen antar en annan synvinkel än sina föregångare, och talar om uppenbarelsen på Sinai som den kollektiva grunden för judendomen som religion. Den khazariska kungen låter sig imponeras av detta, och fortsätter diskussionen med rabbinen, som spänner över fem kapitel där teologi, filosofi och mystik avhandlas. Det är ett historiskt vedertaget faktum att åtminstone den styrande delen av det khazariska samhället konverterade till judendomen, men exakt hur mycket av den informationen som Halevi har haft tillgång till och använt sig av är oklart, och det är troligt att Halevi har fångat upp ett tema hämtat ur verkligheten men tillåtit sig litterär frihet då han skrev Kuzaris bok.

Den så kallade Kuzariska principen är hämtad från Halevi, och kan formuleras så här:

Låt S vara en möjlig händelse av nationell relevans, som ifall den hade ägt rum skulle lämna efter sig en mängd lättillgängliga bevis på att så var fallet. Om beviset inte existerade, så skulle människor inte tro på att S hade skett.

Den händelse av nationell relevans som Halevi främst är intresserad av, är uppenbarelsen vid Sinai, och hans argumentation baserar sig på att uppenbarelsen var kollektiv, att hela folket var delaktiga (något som ofta glöms bort då historien återberättas i en kristen eller muslimsk kontext, där fokus istället tenderar att hamna bara på Moses). Kuzaris princip säger med andra ord, att det faktum att berättelsen om den kollektiva uppenbarelsen vid Sinai har traderats av generation efter generation, i sig visar att händelsen är sann. ”Beviset” består i, att det knappast hade varit möjligt att övertala ett helt folk, om en grundläggande händelse av nationell relevans, om denna händelse i grund och botten hade varit falsk. Med andra ord, så hade legenden för länge sedan stoppats och avvisats, om den hade varit just en legend. Samma resonemang kan användas för att försöka bevisa andra bibliska händelser, men det mest kända exemplet, och enligt Halevi det för den judiska religionen mest fundamentala, är uppenbarelsen vid Sinai.

Det khazariska folket hade redan upplösts när Halevi skrev Kuzaris bok, och som jag nämnde innan så har det spekulerats i vart khazarerna tog vägen. En teori som på senare år omfattats av en del mer eller mindre ljusskygga forskare, är att de askenasiska judarna från i huvudsak Östeuropa, skulle vara ättlingar till khazarerna. Antijudiska förespråkare har tagit fasta på denna teori i försök att ”bevisa”, att de europeiska judarna inte har något släktskap med det bibliska folket, och således i förlängningen till exempel inte kan göra anspråk på Israel. Genetiska tester har de senaste åren inte påvisat att teorin skall ha någon bäring, emedan det tycks  finnas vissa  tecken på khazariskt släktskap bland vissa askenasiska judar, men även bland andra folk spridda över ett stort geografiskt område kring Kaukasus. Det man har funnit är vissa genetiska likheter mellan askenasiska judar och icke-judar från samma geografiska område, som inte finns hos icke-askenasiska judar. Dessa upptäckter torde dock inte vara mer uppseendeväckande, än det faktum att judar som levt i den arabiska världen i vissa avseenden har mer gemenskapt genetiskt med sina grannar än låt oss säga en askenasisk jude från Tyskland.

Det går således inte att dra den knivskarpa parallell mellan khazarerna och de askenasiska judarna, som till exempel den israeliske historikern och författaren Schlomo Sand vill göra intryck av. Forskaren Simon Schama sticker effektivt hål på Sands argumentation i en recension i Financial Times, genom att påpeka att Sand  genom att hävda att askenasisk judenhet som grupp är ättlingar till khazarerna och endast khazarerna, hamnar i samma, genetiskt omöjliga resonamang som de som påstår att samtliga judar idag är ättlingar till det bibliska folket, och att en närmast total isolering har bibehållits genom århundraden – det vill säga samma typ av resonemang som han själv kritiserar i sin kontroversiella bok The Invention of the Jewish People. Sanningen, är nog i båda fallen någonstans mitt emellan – genetiska tester visar stora likheter mellan judar världen över, men också stor variation. På ett liknande vis så är det troligt att de judiska khazarerna i någon mån har påverkat Europas judenhet, men inte närmelsevis till den grad att vi kan dra några likhetstecken mellan khazarerna och dagens askenaser.

Dagen.se rapporterar att en reklamgranskande instans i Storbritannien har slagit fast att Västra muren inte får visas i israelisk turistreklam, eftersom man anser att muren inte ligger i Israel och således inte får användas för att marknadsföra landet. Granskningen av reklam från Israels turistbyrå kom efter klagomål från en läsare gällande sanningshalten i de bilder som prydde annonsen. Det låter som ett sent aprilskämt, men får förmodas vara helt sant. Själv har jag köpt resor till Egypten av ett företag som använder bilder på såväl Gamla staden i Jerusalem som Petra i Jordanien och Döda havet i sin Egypten-katalog, utan att jag för en sekund har antagit att någon av dessa platser skulle ligga i själva Egypten ;-)

Många flickor i femtonårsåldern har en profil på Facebook, och Anne Frank är inget undantag. Det är inget skämt, utan ett fenomen som har börjat växa på internet, att personer och organisationer använder sociala verktyg såsom Facebook för att skapa medvetenhet om gripande människoöden, där Frank är ett exempel av flera. Idag skickade jag en vänförfrågan till Henio Zytomirski på Facebook, en liten kille som dog 1942. Makabert? En aning - men läser man responsen från dessa personers facebookvänner, så märker man att det rör sig om ett sätt att minnas och väcka uppmärksamhet, till exempel så fylldes meddelandeväggen hos Henio Zytomirski med hälsningar på Yom Hashoah nyligen. En artikel i The Forward behandlar fenomenet, och studenten Piotr Buzek som ligger bakom Henio Zytomirskis facebookprofil gör samma iakttagelse som många andra - det är svårt att greppa vidden av 6 miljoner försvunna människoliv, men att lära känna en eller ett par av dessa, kan göra stor skillnad i individens förståelse av Förintelsen. Jag har tidigare skrivit på Judaistik.se om hur lätt det är att bli blasé inför Förintelsen fasor efter som vi exponseras, kanske till och med överexponeras för dem. I mina ögon, blir minnet väldigt aktuellt och nära, av att se Anne Frank och Henio Zytomirski på Facebook. De dog för många år sedan, och även om i alla fall Anne Frank idag är något av en ikon, så var hon först och främst en alldeles vanlig liten tjej, en sådan som vi idag ser miljontals av på Facebook.

Läs artikeln i The Forward här!