Judaistik.se är uppe igen!

Efter ett halvårs frånvaro så är det nu liv i Judaistik.se igen, vilket betyder att ni som har följt judaistik.blogg.se är hjärtligt välkomna tillbaka till den gamla bloggen. Alla inlägg härifrån finns nu även på Judaistik.se, däremot så har inte era kommentarer flyttats med. Ni är därför hjärtligt välkomna att starta om eventuella diskussioner på Judaistik.se!

Persisk-judiska skrönor av Dorit Rabinyan

Dorit Rabinyan skrev sin första bok vid 21 års ålder, boken publicerades på hebreiska något år senare och översattes sedan snabbt till engelska. Den engelska titeln är Persian Brides, och är en svulstig, sinnlig historia om en persisk-judisk familj där den vackra dottern Flora lämnats av sin opålitlige man mitt i en komplicerad graviditet, medan styvdottern Nazie kämpar för att växa upp och bli kvinna nog för att äntligen få gifta sig med sin kusin. Boken är full av fantastiska skrönor, och som läsare skrattar man och mår illa om vartannat. Jag köpte den tunna boken på Ben Gurion-flygplatsen i Tel Aviv och läste ut den under resan hem, och Persian Brides är verkligen en bok som gjord för att sträckläsas. Den kompakta historien väller fram i ett rasande tempo, och jag förstår varför såväl boken som översättningen har hyllats så. Rabinyans andra bok finns översatt till svenska, och heter Våra bröllop. Även hennes andra bok är en sinnlig, svettig historia, där kvinnorna spelar huvudrollerna liksom i den första boken. Till skillnad från karaktärerna i Persian Brides är de unga kvinnorna i Våra bröllop inte bara persiska judar utan dessutom israeler, men även i denna moderna saga så har språket formen av skrönor som tycks ha viskats fram från generation till generation. Idag är Dorit Rabinyan främst verksam som journalist, men har även publicerat poesi.

Ni finner en intervju med författaren här.

Kaaterskill Falls av Allegra Goodman - ortodoxa livskriser

För några veckor sedan skrev jag om Allegra Goodmans hippieroman Paradise Park, en pratigt skriven bok med en komplex och lite obekväm huvudperson. Kaaterskill Falls är en fullständigt annorlunda historia, med en helt annan berättarröst. Boken är lika mycket ett sentimentalt manifest för den ortodoxa livsstilen, som ett försvarstal för rätten att tänka annorlunda, för den kluvna och mångfacetterade amerikanske judenheten.

Kaaterskill Falls utspelar sig i semesterorten Catskills, dit New York-judar av varierande grad av religiositet beger sig under sommarmånaderna under några år på sjuttiotalet, somliga ditlockade av den åldrande Rav Kirschner, andra av billiga semesterbostäder och den dramatiska naturen. Bokens mest centrala karaktär är Elisabeth Shulman, ung mor till fem döttrar, praktiskt lagd på ytan, men också en kvinna med ett annat, inre liv. Den inre Elisabeth, som ger sina döttrar sekulära namn, har ett stort kulturintresse och en begynnande entreprenörsanda som familjen Shulman kanske inte kan kosta på sig att nära.

I närheten av familjen Shulmans hyrda sommarhus bor familjen Melish, och den uttråkade familjefadern Andras Melishs försök att bli intresserad av sitt eget liv igen utgör en annan av bokens huvudhistorier. Vid sidan av en handfull judiska familjer får man även följa några livsöden ur den icke-judiska lokalbefolkningen, vid en tidpunkt då det verkar som om det judiska livet är på väg att allt mer vinna mark i och prägla livet i Catskills.

Om Paradise Park är en psykedelisk hawaiiskjorta, så är Kaaterskill Falls en stärkt vit blus, och det är lätt att imponeras av Allegra Goodmans bredd som historieberättare. De två böckerna har en sak gemensamt och det är det stråk av vemod och smärta som löper genom både Paradise Park och Kaaterskill Falls, en intelligent men lite gnagande ledsamhet, som man också hittar hos den många år äldre författaren Philip Roth, med vem Allegra Goodman också har jämförts.


Israelstudier eller Mellanösternstudier?

The Forward har lagt ut en podcast på sin hemsida där två Forward-skribenter diskuterar utvecklingen av Israels roll i det akademiska studiet av Mellanöstern, och att det i synnerhet i Nordamerika håller på att växa fram ett separat ämne som studerar Israel utanför Mellanösternstudiernas ramar. "Israel studies", Israelstudier, håller med andra ord på att tydligt avgränsa sig från Mellanösternstudier. Bakgrunden till detta är komplex, och jag rekommenderar därför att ni lyssnar på podcasten själva, men en av anledningarna är att Mellanösternstudierna i Nordamerika, liksom i Sverige, har fått en ganska tydlig arabisk profil, där fokus ligger på i huvudsak Israels grannländer.

De amerikanska och kanadensiska Israelstudierna är tvärvetenskapliga, från början övervägande samhällsvetenskapliga men på senare år även humanistiska. I Sverige ligger mycket av det jag antar ryms under rubriken "Israelstudier" istället under judaistiken ("Jewish studies"), som i synnerhet i USA är ett förhållandevis stort ämne, men ofta mer historiskt och/eller teologiskt inriktat än det vi sysslar med i Sverige. Att judaistiken i Sverige innefattar även det som i Nordamerika har börjat kallas för Israelstudier (snarare indirekt än direkt, men ändå) har för och nackdelar.

En nackdel som jag ser är att vi själva exempelvis riskerar att börja blanda ihop studier av judisk kultur med studiet av israelisk kultur, vilket i förlängningen kan leda till obetänksamma sammanblandningar av studieobjekten för de bägge ämnena (judar respektive israeler), vilket gör att vi riskerar att hamna i den terminologiska sörja som vi här på bloggen har anklagat media för tidigare. Å andra sidan är Israel ett av de främsta sätena för judisk kultur, vilket gör att det vore oärligt och ovetenskapligt att hålla landet utanför studiet av judisk kultur, religion och historia.

Lösningen, förutom att hålla tungan rätt i mun, är kanske att se svenska Israelstudier som en underavdelning till judaistiken, på samma vis som man kan betrakta jiddischstudier och sefardiska studier som ämnen som ryms under judaistikens paraply. Personligen är jag nyfiken på om de amerikanska universitetens Israeli studies kommer att påverka Jewish studies, eller om dessa sedan länge är åtskilda, och det endast är Mellanösternvetenskapen som påverkas av att Israel har knoppats av och blivit föremål för ett separat studium.

Lyssna på podcasten här, och läs en artikel av Gal Beckerman, skribent i The Forward, här.

Paradise Park av Allegra Goodman - yiddishkeit i Honolulu

Den amerikansk-judiska författarinnan Allegra Goodman har jämförts med såväl Saul Bellow som Philip Roth, och The Boston Globe jämförde huvudpersonen i hennes bok Paradise Park med Holden Caulfield, en liknelse som jag är beredd att hålla med om. Karaktären i Paradise Park, Sharon Spiegelman, är fantastiskt förvirrad och omogen, men också oerhört humoristisk och skarp. Goodman handskas ömsint med Sharon Spiegelman, och ett av de mest intressanta dragen i boken är hur huvudpersonens smärta och förvirring tecknas i väldigt subtila ordalag. Det är nästan som om läsaren lär känna Sharon Spiegelman utan att Goodman lägger sig i, vilket ger en fin kontrast till hur Sharon Spiegelman interagerar med övriga karaktärer i boken (tänk ångvält).

För att summera handlingen lite kort: Sharon Spiegelman lämnar sin familj för att dansa israelisk folkdans och leva hippieliv med en äldre man med någon form av kvasiakademiska ambitioner. Då Sharon inte riktigt  har samma rastlöshet i sig som pojkvännen stannar hon kvar på Hawaii medan han luffar vidare. Mellan i runda slängar tjugo och trettio års ålder avverkar Sharon livskamrater och livsåskådningar på löpande band, hon hittar tillbaka till den första pojkvännen som nu är chassid i Jerusalem, medan hon mitt i allt sitt självförvållade kaos försöker bygga sig en trygghet och ett hem. Det är här det blir rörande: Sharon är å ena sidan ljuvligt barnslig, hon talar med djur som om de vore människor, och letar ständigt efter tecken från ovan. Å andra sidan är hon uppenbart intelligent, men också skadad av ett förflutet som vi inte riktigt når som läsare. New York Times beskriver henne som en person som letar överallt efter ett sätt att bli den hon hela tiden har varit, och nog är det så.

Besviken på den gamla kärleken och i viss mån även livet i Jerusalem lämnar Sharon landet för att återvända till Hawaii och sin sjuka katt. Hon bränner alla akademiska broar och börjar slutligen leta där hon inte trodde att hon hade något att finna, bland Hawaiis brokiga judiska befolkning. Allegra Goodman själv är uppvuxen i ett konservativt hem på Hawaii, som äldsta dottern i en familj där båda föräldrarna är professorer. Hon har studerat vid Harvard och Stanford, där hon doktorerade i litteratur. Det kanske är enögt att tänka så, men det är svårt att låta bli att undra hur mycket av Allegra Goodman som finns i Sharon Spiegelman. Jämte varandra framstår Spiegelman som någon form av antialias till Goodman, som om Goodman hade skrivit en bok om hur hon själv hade kunnat vara om allt var annorlunda. Spiegelmans oförsonlige ekonomiprofessor till far är nog den minst sympatiska karaktären i Paradise Park, och hade nog kunnat skrämma bort vem som helst från högre utbildning om han hade funnits i verkligheten. Goodman själv verkar å andra sidan ha funnit inspiration hos sin genomakademiska familj, och har till exempel använt sin systers erfarenheter av medicinsk forskning då hon skrev boken Intuition.

Ur judaistiskt perspektiv är Paradise Park och flera av Goodmans övriga böcker läsvärda eftersom de ger en insyn i den amerikansk-judiska brokigheten, och på samma vis som Sharon Spiegelman utbrister att "chassidismen blivit tropisk" när hon ser hur den unge Bialystokrabbinen utsänd från fastlandet börjat anamma hawaiiansk klädstil, så kan man säga att Goodman har bidragit med en ny och lite spännande nyans till den amerikansk-judiska litteraturen. En tropisk nyans, om man så önskar.

Ni finner en intervju med Allegra Goodman här.

 


Bringing cool to shul?

Författaren Matthue Roth påminner om Matisyahu på så vis att båda två är unga män i trettioårsåldern, som gör konst av att låta sin religiösa övertygelse möta den moderna världen. Roth har skrivit böcker med namn som Yom Kippur a go-go och Never Mind the Goldbergs, och är även verksam som estradpoet. Men det är något lite mystiskt med Matthue Roth, som är väldigt frikostig med att använda ordet "ortodox", men som själv säger sig ogilla de flesta ortodoxa människor. Det han gillar, och fascineras av utan tvivel, är själva ortodoxin. I den halvsanna självbiografin Yom Kippur a go-go så är Roth i tjugoårsåldern, begåvad och förvirrad i någon form av gränsland mellan amerikansk ortodox judendom och lika amerikansk collegesubkultur. Jag får intrycket av att "ortodoxi" för den unge Roth är en biljett till en intressant och provocerande image, som kombinerat med en viss förkärlek för klubbliv och udda t-shirts gör att han kan existera i båda världar, och åtminstone i den sekulära världen framstå som lite cool och udda. För några år sedan hade säkert Yom Kippur a go-go, och Matthue Roth själv, känts som mer uppfriskande är vad de gör idag. Just nu känner jag dock att mitt behov av ortodoxa artister i coola tröjor är fyllt. Som introduktion till amerikansk judendom är boken utmärkt, och jag får lite grann känslan av att Roth skriver för en sekulär eller icke-judisk läsare, men att han i arbetet med texten verkar arbeta lika mycket med att övertyga sig själv om att han minsann inte är sekulär, utan jätteortodox, och dessutom supercool... Det finns med andra ord en viss ängslighet hos Roth, som jag till exempel inte ser hos, för att återkomma till jämförelsen igen, Matisyahu.

Ni hittar Matthue Roths hemsida här.

Boktips: The Septembers of Shiraz av Dalia Sofer

För tre år sedan publicerade den unga Teheranfödda författarinnan Dalia Sofer sin debutbok The Septembers of Shiraz, och boken blev snabbt en kritikersuccé och jämfördes med Khaled Hosseinis Flyga drake. Boken, som enligt Sofer är löst baserad på händelser hämtade från hennes familj, beskriver den judiska familjen Amin som under shahen lever ett bekvämt liv i Teheran, men som under den islamistiska revolutionen skakas om och slås i spillror. Bokens handling är i grund och botten ganska enkel – äldste sonen Parviz lever i exil bland östeuropeiska ultraortodoxa i New York, medan hans far Isaac fängslas och torteras i Teheran. Isaacs hustru och dotter lever kvar i familjens bekväma hus i Teheran, i en form av socialt limbo där de å ena sidan fortfarande är priviligerade, å andra sidan helt utelämnade åt revolutionärernas nycker.

Sofer har lyckats skriva en bok som på samma gång är lågmäld och gastkramande, där mycket lämnas osagt och där man får intrycket av att Sofer beskriver en evig, långt ifrån tidsbunden problematik. De två parallella historierna som utgör ”The Septembers of Shiraz” utspelar sig under början av åttiotalet, men ekar obehagligt av århundraden av förföljelse och förtryck. Boken är dock på intet sätt en berättelse om förföljelse av judar, Isaac Amin själv identifierar sig lika starkt med det armeniska folket som led under Turkiet i början av nittonhundratalet. Isaac Amins brott mot den islamistiska rebubliken Iran är att han är jude till namnet, vilket gör att hans liv är värt exakt hälften av en muslims liv räknat i blodspengar, men då han erbjuder sig att donera pengar till revolutionen, spelar hans judiskhet inte längre någon roll. I fängelset studerar han Koranen och reciterar persisk poesi, men på ett förunderligt sätt är hans liv ändå på något  vis sammanlänkat med de amerikanska chassidernas i Brooklyn, där hans son är lika mycket som en avlägsen familjemedlem som han är en främling.

Familjen Amins öde delades av tusentals andra familjer som på grund av religion, samhällsklass, politiska ståndpunkt eller relation till monarkin ansågs ha förrått Islam; det som särpräglar dem är deras beredskap, deras instinkt att som Isaac Amin uttrycker det, ”inte lägga alla ägg i samma korg”. Det verkar åtminstone i tanken lättare för familjen att lämna Iran, men frågan som Sofer sparar till bokens sista sidor, är om det överhuvudtaget kommer att vara möjligt.

En kort och ganska förtegen intervju med Dalia Sofer finner ni här.


Jemenitiska judar blir britter

Allt fler judar väljer att lämna Jemen, då situationen för landets judiska invånare försvårats de senaste åren. I skrivande stund gör sig 200 personer redo att lämna Jemen, och det står enligt Yedioth Ahronoth nu klart att de kommer att tas emot i Storbritannien. Att de hamnar där, är enligt många att betrakta som en seger för Israel, då en rörelse knuten till Neturei Karta har lobbat för att de jemenitiska judarna skulle tas emot i USA istället. Lobbygruppens motiv är att reducera antalet människor som gör aliya, det vill säga flyttar till Israel, och man kan anta att de jemenitiska judarnas långa och stolta historia gör dem till ett potentiellt trumfkort i Neturei Kartas händer. Nu kommer förvisso inte dessa 200 jemeniter göra sina trosfränder sällskap i Israel, men om man tror Jewish Agency, som Yedioth Ahronoth har varit i kontakt med, så är detta ändå att betrakta som en bra lösning.

Neturei Karta är en ultraortodox organisation med fästen i Israel och USA, som inte erkänner staten Israels legitimitet. Enligt dem själva är det inte på grund av Israels sekulära status, utan de motsätter sig det faktum att det överhuvudtaget existerar en judisk stat, något de anser vara ett övergrepp mot det talmudiska påbudet att invänta Messias ankomst innan man påbörjar byggandet av en stat. Det finns Neturei Karta-anhängare i Israel, men de anser sig stå utanför den organiserade staten. På sistone har Neturei Karta bland annat uppmärksammats då de deltagit i antiisraeliska demontrationer arrangerade av palestinska och iranska grupper. 


3G - tredje generationens porträtt av första generationens överlevare

Första generationens överlevare från Förintelsen var tvungna att försöka bygga upp en ny värld för att kunna fortsätta överleva, medan många av deras barn, andra generationens överlevare om man så vill, blev besatta av den gamla världen, och detaljerna i vad som egentligen hände. Tredje generationen är nu vuxna, och om man skall sätta fingret på någonting som särpräglar den tredje generationen överlevare, så måste det nog vara att fokus åter ligger på det lilla livet, en beundran för skönheten och livskraften hos dessa män och kvinnors mor- och farföräldrar. Den tjugotreåriga konstnärinnan Julie Mauskop ställer just nu ut tavlor som visar hur hennes överlevande släktingar dricker kaffe och steker ägg, en hyllning till livet som gör det oväsentligt att porträttera deras tatuerade underarmar, något som mycket väl hade kunnat ligga i fokus hos en andra generationens konstnär. Mauskop är del av en rörelse som i USA kallas för "3G", det vill säga tredje generationen sedan kriget och Förintelsen, och som innefattar konstnärer som i diverse medier försöker fånga in livsglädjen hos överlevarna, snarare än att fastna i skuggan av de som inte överlevde. Läs mer och se bilderna hos The Forward.


Judah Halevi och khazarerna

Kuzaris bok av Judah Halevi, på originalarabiskan Kitab al Khazari och i hebreisk översättning Sefer ha Kuzari, är ett av de främsta medeltida filosofiska verken sprungna ur den spanskjudiska världen. Judah Halevi som troligen föddes i mitten av 1070-talet i Toledo, är kanske framför allt känd som poet, men var även verksam som läkare och filosof. Han dog under en pilgrimsresa 1140, och det är okänt om han verkligen kom fram till Jerusalem eller om han dog på vägen dit. Mot slutet av sitt liv hade Halevi gjort sig ett namn i hela medelhavsområdet, och på väg mellan Spanien och Jerusalem togs han emot av en rad dignitärer i bland annat annat Egypten.


Kuzaris bok anses vara Halevi främsta filosofiska verk, och verket studerades intensivt under medeltiden, och fick ytterligare genomslag i modern tid i den ortodoxa världen. Namnet på boken syftar på det kaukasiska folket khazarerna, som konverterade till judendomen någon gång under sju- eller åttahundratalet. Ett par hundra år senare fösvann folket ur historien, och alltsedan dess har man spekulerat i vilken eller vilka folkgrupper som kan vara ättlingar till khazarerna, något jag kommer återkomma till senare.


Kuzaris bok har formen av en platonskt inspirerad dialog mellan en khazarisk kung och en rabbin. I bokens inledning förhör kungen först en kristen präst och därefter en muslimsk lärd, om fundamenten i dessa båda mäns religioner. Båda talar om G-d i egenskap av Skaparen som kärnan i sina respektive religioners världsbild, och om Adam som alla människors ursprung. Därefter väljer kungen att rådfråga en rabbin, trots dennes, som han uttrycker det,  ringa ställning i egenskap av jude. Rabbinen antar en annan synvinkel än sina föregångare, och talar om uppenbarelsen på Sinai som den kollektiva grunden för judendomen som religion. Den khazariska kungen låter sig imponeras av detta, och fortsätter diskussionen med rabbinen, som spänner över fem kapitel där teologi, filosofi och mystik avhandlas. Det är ett historiskt vedertaget faktum att åtminstone den styrande delen av det khazariska samhället konverterade till judendomen, men exakt hur mycket av den informationen som Halevi har haft tillgång till och använt sig av är oklart, och det är troligt att Halevi har fångat upp ett tema hämtat ur verkligheten men tillåtit sig litterär frihet då han skrev Kuzaris bok.


Den så kallade Kuzariska principen är hämtad från Halevi, och kan formuleras så här:


Låt S vara en möjlig händelse av nationell relevans, som ifall den hade ägt rum skulle lämna efter sig en mängd lättillgängliga bevis på att så var fallet. Om beviset inte existerade, så skulle människor inte tro på att S hade skett.


Den händelse av nationell relevans som Halevi främst är intresserad av, är uppenbarelsen vid Sinai, och hans argumentation baserar sig på att uppenbarelsen var kollektiv, att hela folket var delaktiga (något som ofta glöms bort då historien återberättas i en kristen eller muslimsk kontext, där fokus istället tenderar att hamna bara på Moses). Kuzaris princip säger med andra ord, att det faktum att berättelsen om den kollektiva uppenbarelsen vid Sinai har traderats av generation efter generation, i sig visar att händelsen är sann. ”Beviset” består i, att det knappast hade varit möjligt att övertala ett helt folk, om en grundläggande händelse av nationell relevans, om denna händelse i grund och botten hade varit falsk. Med andra ord, så hade legenden för länge sedan stoppats och avvisats, om den hade varit just en legend. Samma resonemang kan användas för att försöka bevisa andra bibliska händelser, men det mest kända exemplet, och enligt Halevi det för den judiska religionen mest fundamentala, är uppenbarelsen vid Sinai.


Det khazariska folket hade redan upplösts när Halevi skrev Kuzaris bok, och som jag nämnde innan så har det spekulerats i vart khazarerna tog vägen. En teori som på senare år omfattats av en del mer eller mindre ljusskygga forskare, är att de askenasiska judarna från i huvudsak Östeuropa, skulle vara ättlingar till khazarerna. Antijudiska förespråkare har tagit fasta på denna teori i försök att ”bevisa”, att de europeiska judarna inte har något släktskap med det bibliska folket, och således i förlängningen till exempel inte kan göra anspråk på Israel. Genetiska tester har de senaste åren inte påvisat att teorin skall ha någon bäring, emedan det tycks  finnas vissa  tecken på khazariskt släktskap bland vissa askenasiska judar, men även bland andra folk spridda över ett stort geografiskt område kring Kaukasus. Det man har funnit är vissa genetiska likheter mellan askenasiska judar och icke-judar från samma geografiska område, som inte finns hos icke-askenasiska judar. Dessa upptäckter torde dock inte vara mer uppseendeväckande, än det faktum att judar som levt i den arabiska världen i vissa avseenden har mer gemenskapt genetiskt med sina grannar än låt oss säga en askenasisk jude från Tyskland.


Det går således inte att dra den knivskarpa parallell mellan khazarerna och de askenasiska judarna, som till exempel den israeliske historikern och författaren Schlomo Sand vill göra intryck av. Forskaren Simon Schama sticker effektivt hål på Sands argumentation i en recension i Financial Times, genom att påpeka att Sand  genom att hävda att askenasisk judenhet som grupp är ättlingar till khazarerna och endast khazarerna, hamnar i samma, genetiskt omöjliga resonamang som de som påstår att samtliga judar idag är ättlingar till det bibliska folket, och att en närmast total isolering har bibehållits genom århundraden – det vill säga samma typ av resonemang som han själv kritiserar i sin kontroversiella bok The Invention of the Jewish People. Sanningen, är nog i båda fallen någonstans mitt emellan – genetiska tester visar stora likheter mellan judar världen över, men också stor variation. På ett liknande vis så är det troligt att de judiska khazarerna i någon mån har påverkat Europas judenhet, men inte närmelsevis till den grad att vi kan dra några likhetstecken mellan khazarerna och dagens askenaser.


Juhuri - de kaukasiska judarnas språk

Juhuri är ett judiskt minoritetsspråk som idag talas av cirka 50,000 personer i Israel med ursprung från Kaukasus (främst Azerbaijan/Dagestan). De juhuritalande judarna kallas även bergsjudar, och även om en del fortfarande lever i sina gamla hemtrakter så har många emigrerat till Israel eller absorberats av omgivande samhällen. Språket juhuri är besläktat med persiskan, och påminner starkt om språket tat som talas av persiskättade muslimer i Kaukasus, varför vissa menar att juhuri snarare är att betrakta som en dialekt. I århundraden hade juhuri en stark ställning i de bergsjudiska hemmen, medan man använde hebreiska som liturgiskt språk. Så sent som under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet började man skriva på juhuri, och man använde sig av hebreiska bokstäver. När det ryska språket började spridas i Kaukasus trycktes juhuri tillbaka, och när den kommunistiska revolutionen började sin klappjakt på religiöst präglade element så slutade man skriva juhuri med hebreiskt alfabet, och gick över till det latinska istället. Bara något decennium senare så förändrades skriftspråket igen, då man gick över till kyrilliska bokstäver, och allt sedan dess har juhuri försvagats, både på grund av att det kyrilliska alfabetet inte lämpar sig speciellt väl för juhuri, och eftersom ryskans status förstärkts i regionen. Sedan Sovjets fall har möjligheten att flytta till Israel inneburit att juhuritalande judar fått en fristad som har väckt en viss språklig renässans, men även i Israel så är ryskan ett stort språk och därtill har hebreiskan naturligtvis rollen som enande språk människor emellan. Bergsjudarna med sin spännande historia gör vad de kan för att bevara sin kultur, och liksom jiddish och ladino har blivit symboler för sina minoriteters strävanden för att hålla en gammal värld vid liv, så har juhuri blivit ett språk som förvisso tagit ett steg tillbaka i hemmen, men som används i bland annat sånger och teater för att kapsla in lite av den värld det en gång talades i. Det unika med juhuri, utöver språkets färgstarka historia, är att nedgången kom så pass sent, och att många lade språket åt sidan för att kunna bli en del av det omgivande rysktalande samhället. Haaretz har just nu en utförlig artikel om juhuri i Israel, och ni finner den här.

Klagomål om Klagomuren

Dagen.se rapporterar att en reklamgranskande instans i Storbritannien har slagit fast att Västra muren inte får visas i israelisk turistreklam, eftersom man anser att muren inte ligger i Israel och således inte får användas för att marknadsföra landet. Granskningen av reklam från Israels turistbyrå kom efter klagomål från en läsare gällande sanningshalten i de bilder som prydde annonsen. Det låter som ett sent aprilskämt, men får förmodas vara helt sant. Själv har jag köpt resor till Egypten av ett företag som använder bilder på såväl Gamla staden i Jerusalem som Petra i Jordanien och Döda havet i sin Egypten-katalog, utan att jag för en sekund har antagit att någon av dessa platser skulle ligga i själva Egypten ;-)


Anne Frank på Facebook

Många flickor i femtonårsåldern har en profil på Facebook, och Anne Frank är inget undantag. Det är inget skämt, utan ett fenomen som har börjat växa på internet, att personer och organisationer använder sociala verktyg såsom Facebook för att skapa medvetenhet om gripande människoöden, där Frank är ett exempel av flera. Idag skickade jag en vänförfrågan till Henio Zytomirski på Facebook, en liten kille som dog 1942. Makabert? En aning - men läser man responsen från dessa personers facebookvänner, så märker man att det rör sig om ett sätt att minnas och väcka uppmärksamhet, till exempel så fylldes meddelandeväggen hos Henio Zytomirski med hälsningar på Yom Hashoah nyligen. En artikel i The Forward behandlar fenomenet, och studenten Piotr Buzek som ligger bakom Henio Zytomirskis facebookprofil gör samma iakttagelse som många andra - det är svårt att greppa vidden av 6 miljoner försvunna människoliv, men att lära känna en eller ett par av dessa, kan göra stor skillnad i individens förståelse av Förintelsen. Jag har tidigare skrivit på Judaistik.se om hur lätt det är att bli blasé inför Förintelsen fasor efter som vi exponseras, kanske till och med överexponeras för dem. I mina ögon, blir minnet väldigt aktuellt och nära, av att se Anne Frank och Henio Zytomirski på Facebook. De dog för många år sedan, och även om i alla fall Anne Frank idag är något av en ikon, så var hon först och främst en alldeles vanlig liten tjej, en sådan som vi idag ser miljontals av på Facebook.

Läs artikeln i The Forward här!


Yom Haatzmaut - Israels självständighetsdag

Idag är det Yom Haatzmaut, Israels självständighetsdag som firas den 5:e i månaden Iyar, eller som är fallet i år, den 6:e eftersom firandet skjuts upp i de fall då den 5:e faller på en måndag. Firandet började traditionsenligt igårkväll, med diverse ceremonier runt om i Israel, bland annat vid Har Herzl där Theodor Herzl ligger begravd. I år fyller den moderna staten Israel 62 år, och det är i maj dessutom 150 år sedan Theodor Herzl föddes. Herzl, som dog ung, hann själv aldrig uppleva Israels grundande, men hans grav flyttades 1949 från Wien till Jerusalem i enlighet med hans nedtecknade önskan. Så här års är israeliska tidningar fyllda med artiklar och analyser rörande landets framtid och historia, där somliga menar att Herzls sionistiska arv fortfarande behöver förvaltas, medan andra hävdar att staten Israel har gått in i en helt ny fas. Danny Ayalon skrev igår i Jerusalem Post om vikten av att hålla Herzls dröm vid liv för att säkra landets fortlevnad, medan Ilan Sadeh för Haaretz antar ett annat perspektiv, och behandlar ett mindre smickrande kapitel i sionismens historia, nämligen den passivitet som präglade vissa sionistiska grupper under Förintelsen. Självständighetsdagen är för många israeler och även andra en stor glädjehögtid, men också på sätt och vis en ständig påminnelse om skörheten hos den efterlängtade, men på samma gång fortfarande väldigt unga staten. Palestinier hänvisar till dagen för Israels självständighetsförklaring som "Nakhba", det vill säga "katastrofen", något man minns den 14:e maj, vilket var det datum enligt den västerländska kalendern då den israeliska staten förklarades självständig, men det förekommer även protester i samband med firandet den 5:e Iyar.

Läs mer:

Continuing Herzl's Dream av Danny Ayalon
Israel has no right to be called "heir" to Holocaust victims av Ilan Sadeh

Mimouna

I tisdags avslutades Pesach, och i Israel valde då många att fira den nordafrikanska högtiden Mimouna, som infaller på kvällen samma dag som Pesach avslutas. Högtiden har varit en nationell högtid i Israel sedan sextiotalet, men tycks ha ökat i popularitet på senare år. Mimouna firas genom en festmåltid som antingen intas i hemmet med inbjudna gäster, eller som picnic utomhus. Matmässigt ligger fokus på chametz, det vill säga jäst bröd och andra maträtter som varit förbjudna under Pesach. Det finns en liten söt historia som förklarar hur judarna i Nordafrika förr kunde hinna med att förbereda jäst bröd så snart efter Pesach - det sägs nämligen att Mahgrebjudarnas muslimska grannar brukade delta i förberedandet av festen, bland annat genom att se till att det fanns jäst som deras judiska vänner kunde hämta så snart Pesach var över, och snabbt förbereda brödet och kakorna inför måltiden. I gengäld, sägs det att judarna gav sina muslimska vänner gåvor i form av mat under Pesachs sista dag. Namnet "Mimouna" har kopplats samman med Maimon, som var namnet på Rambams far, och eventuellt kan högtiden sammanfalla med denne Maimons födelse- alternativt dödsdag. Det sägs också att portarna till himlen är öppna natten efter Pesach, på samma vis som de anses vara det natten efter Yom Kippur.

Läs om hur Mimouna firades i Jerusalem i år här.

Om

Min profilbild

Allt om Historia - 3 nummer
RSS 2.0