Bringing cool to shul?

Författaren Matthue Roth påminner om Matisyahu på så vis att båda två är unga män i trettioårsåldern, som gör konst av att låta sin religiösa övertygelse möta den moderna världen. Roth har skrivit böcker med namn som Yom Kippur a go-go och Never Mind the Goldbergs, och är även verksam som estradpoet. Men det är något lite mystiskt med Matthue Roth, som är väldigt frikostig med att använda ordet "ortodox", men som själv säger sig ogilla de flesta ortodoxa människor. Det han gillar, och fascineras av utan tvivel, är själva ortodoxin. I den halvsanna självbiografin Yom Kippur a go-go så är Roth i tjugoårsåldern, begåvad och förvirrad i någon form av gränsland mellan amerikansk ortodox judendom och lika amerikansk collegesubkultur. Jag får intrycket av att "ortodoxi" för den unge Roth är en biljett till en intressant och provocerande image, som kombinerat med en viss förkärlek för klubbliv och udda t-shirts gör att han kan existera i båda världar, och åtminstone i den sekulära världen framstå som lite cool och udda. För några år sedan hade säkert Yom Kippur a go-go, och Matthue Roth själv, känts som mer uppfriskande är vad de gör idag. Just nu känner jag dock att mitt behov av ortodoxa artister i coola tröjor är fyllt. Som introduktion till amerikansk judendom är boken utmärkt, och jag får lite grann känslan av att Roth skriver för en sekulär eller icke-judisk läsare, men att han i arbetet med texten verkar arbeta lika mycket med att övertyga sig själv om att han minsann inte är sekulär, utan jätteortodox, och dessutom supercool... Det finns med andra ord en viss ängslighet hos Roth, som jag till exempel inte ser hos, för att återkomma till jämförelsen igen, Matisyahu.

Ni hittar Matthue Roths hemsida här.
2010-05-18 @ 08:23:29 Permalink Kultur Kommentarer (0) Trackbacks ()

Boktips: The Septembers of Shiraz av Dalia Sofer

För tre år sedan publicerade den unga Teheranfödda författarinnan Dalia Sofer sin debutbok The Septembers of Shiraz, och boken blev snabbt en kritikersuccé och jämfördes med Khaled Hosseinis Flyga drake. Boken, som enligt Sofer är löst baserad på händelser hämtade från hennes familj, beskriver den judiska familjen Amin som under shahen lever ett bekvämt liv i Teheran, men som under den islamistiska revolutionen skakas om och slås i spillror. Bokens handling är i grund och botten ganska enkel – äldste sonen Parviz lever i exil bland östeuropeiska ultraortodoxa i New York, medan hans far Isaac fängslas och torteras i Teheran. Isaacs hustru och dotter lever kvar i familjens bekväma hus i Teheran, i en form av socialt limbo där de å ena sidan fortfarande är priviligerade, å andra sidan helt utelämnade åt revolutionärernas nycker.

Sofer har lyckats skriva en bok som på samma gång är lågmäld och gastkramande, där mycket lämnas osagt och där man får intrycket av att Sofer beskriver en evig, långt ifrån tidsbunden problematik. De två parallella historierna som utgör ”The Septembers of Shiraz” utspelar sig under början av åttiotalet, men ekar obehagligt av århundraden av förföljelse och förtryck. Boken är dock på intet sätt en berättelse om förföljelse av judar, Isaac Amin själv identifierar sig lika starkt med det armeniska folket som led under Turkiet i början av nittonhundratalet. Isaac Amins brott mot den islamistiska rebubliken Iran är att han är jude till namnet, vilket gör att hans liv är värt exakt hälften av en muslims liv räknat i blodspengar, men då han erbjuder sig att donera pengar till revolutionen, spelar hans judiskhet inte längre någon roll. I fängelset studerar han Koranen och reciterar persisk poesi, men på ett förunderligt sätt är hans liv ändå på något  vis sammanlänkat med de amerikanska chassidernas i Brooklyn, där hans son är lika mycket som en avlägsen familjemedlem som han är en främling.

Familjen Amins öde delades av tusentals andra familjer som på grund av religion, samhällsklass, politiska ståndpunkt eller relation till monarkin ansågs ha förrått Islam; det som särpräglar dem är deras beredskap, deras instinkt att som Isaac Amin uttrycker det, ”inte lägga alla ägg i samma korg”. Det verkar åtminstone i tanken lättare för familjen att lämna Iran, men frågan som Sofer sparar till bokens sista sidor, är om det överhuvudtaget kommer att vara möjligt.

En kort och ganska förtegen intervju med Dalia Sofer finner ni här.

2010-05-15 @ 22:38:41 Permalink Litteratur Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0