Jemenitiska judar blir britter

Allt fler judar väljer att lämna Jemen, då situationen för landets judiska invånare försvårats de senaste åren. I skrivande stund gör sig 200 personer redo att lämna Jemen, och det står enligt Yedioth Ahronoth nu klart att de kommer att tas emot i Storbritannien. Att de hamnar där, är enligt många att betrakta som en seger för Israel, då en rörelse knuten till Neturei Karta har lobbat för att de jemenitiska judarna skulle tas emot i USA istället. Lobbygruppens motiv är att reducera antalet människor som gör aliya, det vill säga flyttar till Israel, och man kan anta att de jemenitiska judarnas långa och stolta historia gör dem till ett potentiellt trumfkort i Neturei Kartas händer. Nu kommer förvisso inte dessa 200 jemeniter göra sina trosfränder sällskap i Israel, men om man tror Jewish Agency, som Yedioth Ahronoth har varit i kontakt med, så är detta ändå att betrakta som en bra lösning.

Neturei Karta är en ultraortodox organisation med fästen i Israel och USA, som inte erkänner staten Israels legitimitet. Enligt dem själva är det inte på grund av Israels sekulära status, utan de motsätter sig det faktum att det överhuvudtaget existerar en judisk stat, något de anser vara ett övergrepp mot det talmudiska påbudet att invänta Messias ankomst innan man påbörjar byggandet av en stat. Det finns Neturei Karta-anhängare i Israel, men de anser sig stå utanför den organiserade staten. På sistone har Neturei Karta bland annat uppmärksammats då de deltagit i antiisraeliska demontrationer arrangerade av palestinska och iranska grupper. 


3G - tredje generationens porträtt av första generationens överlevare

Första generationens överlevare från Förintelsen var tvungna att försöka bygga upp en ny värld för att kunna fortsätta överleva, medan många av deras barn, andra generationens överlevare om man så vill, blev besatta av den gamla världen, och detaljerna i vad som egentligen hände. Tredje generationen är nu vuxna, och om man skall sätta fingret på någonting som särpräglar den tredje generationen överlevare, så måste det nog vara att fokus åter ligger på det lilla livet, en beundran för skönheten och livskraften hos dessa män och kvinnors mor- och farföräldrar. Den tjugotreåriga konstnärinnan Julie Mauskop ställer just nu ut tavlor som visar hur hennes överlevande släktingar dricker kaffe och steker ägg, en hyllning till livet som gör det oväsentligt att porträttera deras tatuerade underarmar, något som mycket väl hade kunnat ligga i fokus hos en andra generationens konstnär. Mauskop är del av en rörelse som i USA kallas för "3G", det vill säga tredje generationen sedan kriget och Förintelsen, och som innefattar konstnärer som i diverse medier försöker fånga in livsglädjen hos överlevarna, snarare än att fastna i skuggan av de som inte överlevde. Läs mer och se bilderna hos The Forward.


Judah Halevi och khazarerna

Kuzaris bok av Judah Halevi, på originalarabiskan Kitab al Khazari och i hebreisk översättning Sefer ha Kuzari, är ett av de främsta medeltida filosofiska verken sprungna ur den spanskjudiska världen. Judah Halevi som troligen föddes i mitten av 1070-talet i Toledo, är kanske framför allt känd som poet, men var även verksam som läkare och filosof. Han dog under en pilgrimsresa 1140, och det är okänt om han verkligen kom fram till Jerusalem eller om han dog på vägen dit. Mot slutet av sitt liv hade Halevi gjort sig ett namn i hela medelhavsområdet, och på väg mellan Spanien och Jerusalem togs han emot av en rad dignitärer i bland annat annat Egypten.


Kuzaris bok anses vara Halevi främsta filosofiska verk, och verket studerades intensivt under medeltiden, och fick ytterligare genomslag i modern tid i den ortodoxa världen. Namnet på boken syftar på det kaukasiska folket khazarerna, som konverterade till judendomen någon gång under sju- eller åttahundratalet. Ett par hundra år senare fösvann folket ur historien, och alltsedan dess har man spekulerat i vilken eller vilka folkgrupper som kan vara ättlingar till khazarerna, något jag kommer återkomma till senare.


Kuzaris bok har formen av en platonskt inspirerad dialog mellan en khazarisk kung och en rabbin. I bokens inledning förhör kungen först en kristen präst och därefter en muslimsk lärd, om fundamenten i dessa båda mäns religioner. Båda talar om G-d i egenskap av Skaparen som kärnan i sina respektive religioners världsbild, och om Adam som alla människors ursprung. Därefter väljer kungen att rådfråga en rabbin, trots dennes, som han uttrycker det,  ringa ställning i egenskap av jude. Rabbinen antar en annan synvinkel än sina föregångare, och talar om uppenbarelsen på Sinai som den kollektiva grunden för judendomen som religion. Den khazariska kungen låter sig imponeras av detta, och fortsätter diskussionen med rabbinen, som spänner över fem kapitel där teologi, filosofi och mystik avhandlas. Det är ett historiskt vedertaget faktum att åtminstone den styrande delen av det khazariska samhället konverterade till judendomen, men exakt hur mycket av den informationen som Halevi har haft tillgång till och använt sig av är oklart, och det är troligt att Halevi har fångat upp ett tema hämtat ur verkligheten men tillåtit sig litterär frihet då han skrev Kuzaris bok.


Den så kallade Kuzariska principen är hämtad från Halevi, och kan formuleras så här:


Låt S vara en möjlig händelse av nationell relevans, som ifall den hade ägt rum skulle lämna efter sig en mängd lättillgängliga bevis på att så var fallet. Om beviset inte existerade, så skulle människor inte tro på att S hade skett.


Den händelse av nationell relevans som Halevi främst är intresserad av, är uppenbarelsen vid Sinai, och hans argumentation baserar sig på att uppenbarelsen var kollektiv, att hela folket var delaktiga (något som ofta glöms bort då historien återberättas i en kristen eller muslimsk kontext, där fokus istället tenderar att hamna bara på Moses). Kuzaris princip säger med andra ord, att det faktum att berättelsen om den kollektiva uppenbarelsen vid Sinai har traderats av generation efter generation, i sig visar att händelsen är sann. ”Beviset” består i, att det knappast hade varit möjligt att övertala ett helt folk, om en grundläggande händelse av nationell relevans, om denna händelse i grund och botten hade varit falsk. Med andra ord, så hade legenden för länge sedan stoppats och avvisats, om den hade varit just en legend. Samma resonemang kan användas för att försöka bevisa andra bibliska händelser, men det mest kända exemplet, och enligt Halevi det för den judiska religionen mest fundamentala, är uppenbarelsen vid Sinai.


Det khazariska folket hade redan upplösts när Halevi skrev Kuzaris bok, och som jag nämnde innan så har det spekulerats i vart khazarerna tog vägen. En teori som på senare år omfattats av en del mer eller mindre ljusskygga forskare, är att de askenasiska judarna från i huvudsak Östeuropa, skulle vara ättlingar till khazarerna. Antijudiska förespråkare har tagit fasta på denna teori i försök att ”bevisa”, att de europeiska judarna inte har något släktskap med det bibliska folket, och således i förlängningen till exempel inte kan göra anspråk på Israel. Genetiska tester har de senaste åren inte påvisat att teorin skall ha någon bäring, emedan det tycks  finnas vissa  tecken på khazariskt släktskap bland vissa askenasiska judar, men även bland andra folk spridda över ett stort geografiskt område kring Kaukasus. Det man har funnit är vissa genetiska likheter mellan askenasiska judar och icke-judar från samma geografiska område, som inte finns hos icke-askenasiska judar. Dessa upptäckter torde dock inte vara mer uppseendeväckande, än det faktum att judar som levt i den arabiska världen i vissa avseenden har mer gemenskapt genetiskt med sina grannar än låt oss säga en askenasisk jude från Tyskland.


Det går således inte att dra den knivskarpa parallell mellan khazarerna och de askenasiska judarna, som till exempel den israeliske historikern och författaren Schlomo Sand vill göra intryck av. Forskaren Simon Schama sticker effektivt hål på Sands argumentation i en recension i Financial Times, genom att påpeka att Sand  genom att hävda att askenasisk judenhet som grupp är ättlingar till khazarerna och endast khazarerna, hamnar i samma, genetiskt omöjliga resonamang som de som påstår att samtliga judar idag är ättlingar till det bibliska folket, och att en närmast total isolering har bibehållits genom århundraden – det vill säga samma typ av resonemang som han själv kritiserar i sin kontroversiella bok The Invention of the Jewish People. Sanningen, är nog i båda fallen någonstans mitt emellan – genetiska tester visar stora likheter mellan judar världen över, men också stor variation. På ett liknande vis så är det troligt att de judiska khazarerna i någon mån har påverkat Europas judenhet, men inte närmelsevis till den grad att vi kan dra några likhetstecken mellan khazarerna och dagens askenaser.


Juhuri - de kaukasiska judarnas språk

Juhuri är ett judiskt minoritetsspråk som idag talas av cirka 50,000 personer i Israel med ursprung från Kaukasus (främst Azerbaijan/Dagestan). De juhuritalande judarna kallas även bergsjudar, och även om en del fortfarande lever i sina gamla hemtrakter så har många emigrerat till Israel eller absorberats av omgivande samhällen. Språket juhuri är besläktat med persiskan, och påminner starkt om språket tat som talas av persiskättade muslimer i Kaukasus, varför vissa menar att juhuri snarare är att betrakta som en dialekt. I århundraden hade juhuri en stark ställning i de bergsjudiska hemmen, medan man använde hebreiska som liturgiskt språk. Så sent som under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet började man skriva på juhuri, och man använde sig av hebreiska bokstäver. När det ryska språket började spridas i Kaukasus trycktes juhuri tillbaka, och när den kommunistiska revolutionen började sin klappjakt på religiöst präglade element så slutade man skriva juhuri med hebreiskt alfabet, och gick över till det latinska istället. Bara något decennium senare så förändrades skriftspråket igen, då man gick över till kyrilliska bokstäver, och allt sedan dess har juhuri försvagats, både på grund av att det kyrilliska alfabetet inte lämpar sig speciellt väl för juhuri, och eftersom ryskans status förstärkts i regionen. Sedan Sovjets fall har möjligheten att flytta till Israel inneburit att juhuritalande judar fått en fristad som har väckt en viss språklig renässans, men även i Israel så är ryskan ett stort språk och därtill har hebreiskan naturligtvis rollen som enande språk människor emellan. Bergsjudarna med sin spännande historia gör vad de kan för att bevara sin kultur, och liksom jiddish och ladino har blivit symboler för sina minoriteters strävanden för att hålla en gammal värld vid liv, så har juhuri blivit ett språk som förvisso tagit ett steg tillbaka i hemmen, men som används i bland annat sånger och teater för att kapsla in lite av den värld det en gång talades i. Det unika med juhuri, utöver språkets färgstarka historia, är att nedgången kom så pass sent, och att många lade språket åt sidan för att kunna bli en del av det omgivande rysktalande samhället. Haaretz har just nu en utförlig artikel om juhuri i Israel, och ni finner den här.

Klagomål om Klagomuren

Dagen.se rapporterar att en reklamgranskande instans i Storbritannien har slagit fast att Västra muren inte får visas i israelisk turistreklam, eftersom man anser att muren inte ligger i Israel och således inte får användas för att marknadsföra landet. Granskningen av reklam från Israels turistbyrå kom efter klagomål från en läsare gällande sanningshalten i de bilder som prydde annonsen. Det låter som ett sent aprilskämt, men får förmodas vara helt sant. Själv har jag köpt resor till Egypten av ett företag som använder bilder på såväl Gamla staden i Jerusalem som Petra i Jordanien och Döda havet i sin Egypten-katalog, utan att jag för en sekund har antagit att någon av dessa platser skulle ligga i själva Egypten ;-)


Anne Frank på Facebook

Många flickor i femtonårsåldern har en profil på Facebook, och Anne Frank är inget undantag. Det är inget skämt, utan ett fenomen som har börjat växa på internet, att personer och organisationer använder sociala verktyg såsom Facebook för att skapa medvetenhet om gripande människoöden, där Frank är ett exempel av flera. Idag skickade jag en vänförfrågan till Henio Zytomirski på Facebook, en liten kille som dog 1942. Makabert? En aning - men läser man responsen från dessa personers facebookvänner, så märker man att det rör sig om ett sätt att minnas och väcka uppmärksamhet, till exempel så fylldes meddelandeväggen hos Henio Zytomirski med hälsningar på Yom Hashoah nyligen. En artikel i The Forward behandlar fenomenet, och studenten Piotr Buzek som ligger bakom Henio Zytomirskis facebookprofil gör samma iakttagelse som många andra - det är svårt att greppa vidden av 6 miljoner försvunna människoliv, men att lära känna en eller ett par av dessa, kan göra stor skillnad i individens förståelse av Förintelsen. Jag har tidigare skrivit på Judaistik.se om hur lätt det är att bli blasé inför Förintelsen fasor efter som vi exponseras, kanske till och med överexponeras för dem. I mina ögon, blir minnet väldigt aktuellt och nära, av att se Anne Frank och Henio Zytomirski på Facebook. De dog för många år sedan, och även om i alla fall Anne Frank idag är något av en ikon, så var hon först och främst en alldeles vanlig liten tjej, en sådan som vi idag ser miljontals av på Facebook.

Läs artikeln i The Forward här!


Yom Haatzmaut - Israels självständighetsdag

Idag är det Yom Haatzmaut, Israels självständighetsdag som firas den 5:e i månaden Iyar, eller som är fallet i år, den 6:e eftersom firandet skjuts upp i de fall då den 5:e faller på en måndag. Firandet började traditionsenligt igårkväll, med diverse ceremonier runt om i Israel, bland annat vid Har Herzl där Theodor Herzl ligger begravd. I år fyller den moderna staten Israel 62 år, och det är i maj dessutom 150 år sedan Theodor Herzl föddes. Herzl, som dog ung, hann själv aldrig uppleva Israels grundande, men hans grav flyttades 1949 från Wien till Jerusalem i enlighet med hans nedtecknade önskan. Så här års är israeliska tidningar fyllda med artiklar och analyser rörande landets framtid och historia, där somliga menar att Herzls sionistiska arv fortfarande behöver förvaltas, medan andra hävdar att staten Israel har gått in i en helt ny fas. Danny Ayalon skrev igår i Jerusalem Post om vikten av att hålla Herzls dröm vid liv för att säkra landets fortlevnad, medan Ilan Sadeh för Haaretz antar ett annat perspektiv, och behandlar ett mindre smickrande kapitel i sionismens historia, nämligen den passivitet som präglade vissa sionistiska grupper under Förintelsen. Självständighetsdagen är för många israeler och även andra en stor glädjehögtid, men också på sätt och vis en ständig påminnelse om skörheten hos den efterlängtade, men på samma gång fortfarande väldigt unga staten. Palestinier hänvisar till dagen för Israels självständighetsförklaring som "Nakhba", det vill säga "katastrofen", något man minns den 14:e maj, vilket var det datum enligt den västerländska kalendern då den israeliska staten förklarades självständig, men det förekommer även protester i samband med firandet den 5:e Iyar.

Läs mer:

Continuing Herzl's Dream av Danny Ayalon
Israel has no right to be called "heir" to Holocaust victims av Ilan Sadeh

Mimouna

I tisdags avslutades Pesach, och i Israel valde då många att fira den nordafrikanska högtiden Mimouna, som infaller på kvällen samma dag som Pesach avslutas. Högtiden har varit en nationell högtid i Israel sedan sextiotalet, men tycks ha ökat i popularitet på senare år. Mimouna firas genom en festmåltid som antingen intas i hemmet med inbjudna gäster, eller som picnic utomhus. Matmässigt ligger fokus på chametz, det vill säga jäst bröd och andra maträtter som varit förbjudna under Pesach. Det finns en liten söt historia som förklarar hur judarna i Nordafrika förr kunde hinna med att förbereda jäst bröd så snart efter Pesach - det sägs nämligen att Mahgrebjudarnas muslimska grannar brukade delta i förberedandet av festen, bland annat genom att se till att det fanns jäst som deras judiska vänner kunde hämta så snart Pesach var över, och snabbt förbereda brödet och kakorna inför måltiden. I gengäld, sägs det att judarna gav sina muslimska vänner gåvor i form av mat under Pesachs sista dag. Namnet "Mimouna" har kopplats samman med Maimon, som var namnet på Rambams far, och eventuellt kan högtiden sammanfalla med denne Maimons födelse- alternativt dödsdag. Det sägs också att portarna till himlen är öppna natten efter Pesach, på samma vis som de anses vara det natten efter Yom Kippur.

Läs om hur Mimouna firades i Jerusalem i år här.

RSS 2.0